Försöker hålla blicken högt

för det är otroligt vackert där uppe, njuter ännu en gång av alla gröna nyanser.
Grönt sägs inge lugn och harmoni, kanske därför som det är min favoritfärg.. tror jag behöver en hel del av den sorten.

När det nu funkar så vill jag lägga ut det här..

När ljuset sakta försvinner och jag står ensam kvar
när mörkret sakta sänker sig och känslan av smärta är det enda som jag har
Jag längtar efter värme och en känsla av att få vara fri
samma känsla som av kärlek och när man vet hur bra det kan bli
När ljuset sakta försvinner och jag står ensam här
när mörkret sakta sänker sig rinner tårarna och jag undrar varför blev det så här

Konsekvenser..

.. är något som jag ofta uppfattar som något negativt. Hela ordet i sig låter tungt.. men behöver det verkligen vara så? När jag var liten fick jag flera gånger ta konsekvenserna av mitt handlande. Många gånger då slutade det med att jag kände mig väldigt liten, nedgjord och jävligt värdelös och jag förstod inte alls. Men frågan jag ställer mig i dag är om jag verkligen hade förstått om det inte hade blivit så "allvarliga" konsekvenser. Kanske hade det kunnat tagits på något annat sätt men hade det gett resultat? Hade jag förstått mitt ansvar?
Jag tittar på ungar i dag som fostras med silkesvantar, de både säger och gör saker utan att de någonsin får ta några konsekvenser, de behöver helt enkelt aldrig ta något ansvar.
Det handlar faktiskt inte bara om de "blivande ligisterna" utan även om de snälla, försynta som bara slinker igenom, utan att någonsin behöva få ta eget ansvar och då därigenom missar grejen med konsekvenser.
Barnen kommer förhoppningsvis att lära sig så då är det mer skrämmande med alla vuxna som inte inser de långsiktiga konsekvenserna.. hur lätt man kan förstöra sånt som tar en faslig tid att bygga upp. Kanske för att de blundar inför det faktum att de har ett ansvar som de borde ta..
Ansvar är något som man (lite för lätt), både vuxna och barn, kan smita i från men konsekvenserna av ditt handlande.. de kommer att komma i kapp.
Vare sig du vill det eller inte, på gott och på ont.

P.S. Katten och blomman har egentligen inte ett skit med saken att göra, tyckte bara om bilderna så de fick följa med. Deras eventuella konsekvenser av deras handlingar får ni ta med dem.. om ni kan hitta dem

Facebook är inte så dumt ibland

Där hittade jag de här kloka orden:

En indian satt och pratade med sitt barnbarn.
Han sa: ”-I alla människor bor det två vargar som slåss.
Den ene är ond. Det är ilska, fruktan, missunnsamhet, avundsjuka, sorg, arrogans, självömkan, lögn, överlägsenhet och egoism.
Den andra är god. Det är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet, välvilja, empati, sanning och tillit”.
”Vilken varg vinner?”, sa barnet.
”-Den du matar”, sa den gamle mannen

Blåsten..

..rör upp en massa tankar och känslor igen.
Har ingen lust att skriva just nu men delar med mig av bilder från en utflykt med jobbet igår.
Det är tur att världen är så oerhört vacker annars vet jag inte vad jag skulle göra.

Lyssnar på fåglarna

och funderar över friheten..
fri som en fågel heter det ju så fint men friheten har ju också ett pris. För en fågel innebär det en ständig kamp för att överleva, belöningen är att få flyga fritt dit näbben pekar (bara den inte blir uppäten på vägen).
I dag är en tung dag, kanske hade varit bättre att sitta i en bur, få mat på bestämda tider och bara få komma ut o sträcka på vingarna när det passade omgivningen..
Sitter på jobbet och saknar de jag älskar, en smått intensiv jobbvecka väntar och som sagt.. i dag känns det tungt.

Läser igenom texten igen och småler över hur dum man är ibland.. det är klart att friheten har sitt pris men det är fan värt det! Rik blir jag ju knappast men å andra sidan är det ju inte det jag vill heller. Vill ju leva.. ända ut i fingerspetsarna och så länge jag kan känna så vet jag ju att jag lever. Belöningen kommer, nära nu, och dessutom så är jag ju ledig tillsammans med vilddjuren hela nästa gång de kommer :))) Det är värt allt!!
Ler också åt talgoxen som just tittade in på mig när jag sitter här inne.. undrar vad han tänkte när han flög iväg.

funderar över "Högpresterande"..

En mycket klok vän jag har gjorde en reflektion på "fejjan" ang det där.
Som vanligt så lyckas hon få igång hjärnan på mig och sår frön till massa tankar och funderingar.
Det där med högpresterande hänger för mig ihop med mina komplex.. aldrig duga som man är, måste alltid bli bra, bättre, bäst.
När jag gjort de valen jag nu har gjort i livet så känns pressen mindre, jag är jag och det funkar. Visst kommer pressen tillbaka titt som tätt men oftast handlar det om missförstånd och gamla "bad habbits" som man får ta tag i.
Förändringar behövs, inget snack om den saken, men det bästa är om de kan komma när man förstår varför de behövs och inte bara för att man måste anpassa sig till vad andra tycker.
Jag tycker om när jag kan få andra att uppskatta de fina sakerna i livet, när jag kan förklara varför jag tycker om att gå en promenad i skogen, eller tjusningen med djur. Få ringa någon och berätta hur underbar månen är att titta på och glädjas åt det tillsammans.
Jag uppskattar prestationen att njuta av livet så mycket mer än när folk glömmer bort att leva för de måste prestera. Jag uppskattar att se folk glädjas åt sina egna framsteg men även åt andras.
Jag uppskattar livet och njuter av att få leva det, är inte det en hög prestation i sig??

This is me

Hela livet har jag slagits med komplex..
Tror tyvärr inte att det är någon skillnad mot de flesta andra men det är ju fan att så mycket tid ska gå åt till att oroa sig över hur man ser ut..
Växte upp med Samantha Fox o dylika och ni som vet hur hon såg ut vet vad jag har komplex över.. pinnsmal 10-åring tittar på bilderna och förstår hur man ska se ut..
I min fostran av ungarna så försöker jag få dem att förstå att de är bra som de är, att folk tycker om att vara med dem för att de är just de ungarna.
Häromdagen så frågade min dotter mig varför jag inte skulle operera in större tuttar..
Jag tittade på den pinnsmala 10-åringen framför mig och blev rädd, hon har redan snackat om bantning och sån idioti. Men det var så skönt när jag såg henne i ögonen och verkligen menade det jag sa:
-Jag skulle inte vilja operera mig för att någon annan vill det och jag tycker om mina tuttar som de är.
Tror att det är viktigt för en 10-åring att få höra att man kan duga som man är .. nej fel där.. att man helt enkelt kan vara bra som man är.. och ganska häftigt att efter 37 år så kanske man kan släppa sån där skit.. märkligt att allt ska ta sån tid bara ;)

Att hålla ihop

Om saker o ting ska hålla ihop så krävs det bra grundmateriel och ett bra utfört arbete. Om de bitarna saknas så går saker och ting sönder mycket lättare när det sedan blir förändringar, både naturliga och såna får "hjälp" av annan kraft.
Vissa saker går att laga, andra kan man lappa ihop. Måste man lappa ihop blir det sällan lika bra som innan och tillslut så är risken att det helt enkelt är för trasigt och byggnationen får rivas.
Vissa konstruktioner blir felbyggda på grund av okunskap, andra på grund av lat- och snålhet.
Men när man är tillräckligt erfaren, sitter med (kanske inte helt exakta) ritningarna i handen då borde det ju kunna funka..
Jag tror det i varje fall
Förresten hörrni.. våren är här nu :)) o den blir fin

tomt

bara tomt..
De säger att allting går igen men det här börjar bli löjligt..

The Rose..

Ibland känner man sig liten, mindre, minst..
Ibland behöver man påminnas:

"Some say love it is a river
that drowns the tender reed
Some say love it is a razer
that leaves your soul to blead

Some say love it is a hunger
an endless aching need
I say love it is a flower
and you it's only seed

It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
and the soul afraid of dying that never learns to live

When the night has been too lonely
and the road has been too long
and you think that love is only
for the lucky and the strong
Just remember in the winter far beneath the bitter snows
lies the seed
that with the sun's love
in the spring
becomes the rose"

Vet inte vem som skrev den men älskar att höra Bette Middler sjunga den.
Tar åt mig av orden och inser att här kan jag ju inte sitta o häcka ;)

mamma, pappa, barn o alla ni andra

fortsätter att fundera runt föräldraskapet...
Vad är det som utmärker en bra förälder..
Barn behöver prata.. men med vem?
Barn behöver närhet.. men av vem?
Barn behöver förebilder.. men vem ska det vara?

Blir full i skratt när bibliska ord kommer över mig (jag som är så oerhört troende... NOT) men den som är utan synd får kasta första stenen..
Mest blaj här men i hjärnan snurrar det för fullt igen (inte helt bra i det här fallet), svårt när man inte kan sätta allt man vill på pränt.
Känslor som ilska, maktlöshet som sopas bort av den fullkomliga lyckan bara för att sedan kämpa sig tillbaka igen o så håller det på.
Skulle ibland vara skönt att inte vara kvinna, slippa alla dessa hormonella svängningar. För det är ju det som det beror på.. eller.. vad skulle det annars vara..

men va fan...

Den här bloggen skapade jag för att jag ville ha min egen plats någonstans, ett ställe där jag kunde få skriva av mig lite om mina tankar o funderingar... helt enkelt "me, myself and I".
Jag har en förmåga att ha åsikter i allt jag hör om.. spelar ingen roll om jag är kunnig i ämnet eller ej.
Jag älskar att fråga och diskutera för att få fram nya ideer. Är ju knappast någon världsmästare på att ta kritik och att ha fel men va fan.. skam den som ger sig, ska nog lära mig det en dag också.
Jag har varit ganska noggrann här med att inte ta fram några direkta åsikter om någonting för jag vill inte ha diskussioner här men det håller på att ändras.
På bekommen anledning så är det en fråga som ligger mig varmt om hjärtat som ligger och gror och snart kommer det att explodera.
Enkelt förklarat så handlar det om föräldraskap.. lite mer förklarat så handlar det om barns rätt i samhället (förväxla inte med organisationen nu) och föräldrars jävla skyldigheter...
Nu blir jag förbannad igen..
Kommer att återkomma i ämnet, måste fundera ett tag till först..

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är,
vart jag mig i världen vänder står min lycka i de vuxnas händer,
morsan kommer, farsan går,
den som har bäst tumme med socialen, det är den som lyckan får

Jag är skitarg

välkommen till verkligheten

Min dotter är helt frälst.. hon spelar Sims. Det slog mig just.. en tanke som kändes väldigt skrämmande och svindlande, det är hur likt spelet är verklighetens familj.
Så länge det är roligt och man är intresserad kan man lägga ned hur mycket tid som helst på dem båda och vad den behöver men så tröttnar man.. det känns inte kul längre eller så hör kompisarna av sig och då släpper man allt, stoppar in skiten i garderoben. Det finns ju alltid kvar när man har lust igen.
Och skulle det vara så att man saknar erfarenhet, då kan man ju låna någon annans för att se om man tycker att det är kul. Är det inte det så finns ju garderoben där..

Morsa på halvtid

Kan inte annat än att konstatera att jag har tappat balansen.. Saker som förut var så självklara, som jag rakryggad kunde stå för, kunde ge råd om framstår just nu som oövervinnerliga hinder.
Självkänslan är i botten och den trygga attityd jag byggt upp är ett minne blott.
Folk frågar mig om hundfrågor, barnen har frågor de vill ha svar på precis som de alltid har fått av mig förut men jag har inga svar.. känner mig alldeles tom på kunskap vad det gäller allt. Försöker hålla uppe fasaden men inom mig så skriker jag av rädsla över att jag inte kan och inte förstår...
Jag vet att jag borde ha två ben att stå på, att kunskap jag fått borde finnas kvar men jag har inget att ge, inget att ta av.
Det är väl nu min bearbetning börjar, har ägnat en tid åt att lyssna på andra utan att kunna komma med mina egna åsikter, men nu har min hjärna fått nog.
Det fanns anledningar till att beslut togs och det fanns anledningar till att börja om..
Nu är det dax för den här ryggradslösa amöban att börja utvecklas, skaffa egna ben att stå på och ta sig upp på land igen för där.. där väntar livet

Det handlar bara om skönhet..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

förstår plötslig känslan.. att se saker för vad de är och tycka om dem för vad de är.. undrar hur många som gör det..
Sitter ofta o redigerar mina bilder, precis som mig själv, just för att kraven är så höga.
Undrar om det är meningen att vi alla ska sättas på pidestaler och se perfekta ut, men vem ser en för vad man är?
Förstår plötsligt varför det gör så ont..
Det var en som som såg MIG, långt innan alla andra, berättade att JAG var bra, långt innan alla andra.
Jag satt inte på någon jävla pidestal, jag var bara jag och det trivdes jag med. Känslan som fyllde mig av att JAG är bra, jag vet ju att det var så.
Det är ju därför jag saknar, det är därför jag längtar.. fast jag förstår inte.. missförstod jag allt så..
Är det så att jag inte duger, är jag inte bra nog som jag är.
Är det meningen att jag ska sitta där uppe och bara synas men då börjar det ju om igen..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

Men nej.. jag vill inte sitta där uppe.. tycker om att stå på marken och känna gräset under fötterna, tycker om att springa, hoppa och dansa även om jag ibland snubblar.
Men jag bjuder på det.
Blir less, o grinig o jävlig i bland.. har till och med fel fast jag envist hävdar att jag inte har det
Bjuder på det också.

Bjuder också på helt oredigerade bilder idag..
just för att världen är så förbannat vacker.. precis som den är
Det är ju just därför som jag tycker så mycket om den
Undrar om jag kommer att säga så om mig själv någon gång..

Jag lutar mig tillbaka

med ett leende.
I mitt liv dyker det upp människor som jag känner mig så tacksam för.
Det behövs egentligen inte mycket, det kan handla om en promenad, sitta på en bänk i mörkret, kolla på en film eller varför inte en middag..
Det som är viktigt för mig är känslan som jag får dela..
Bara vara sig själv för en stund ;) Det var så länge sedan.

Fundersam

Har du tänkt på hur skönt det är att gå i regnet..
Vänd upp huvudet och låt vattendropparna nå ditt ansikte och blandas med tårarna så att ingen ser.
Ensamheten tillsammans med vattnet får mig att tänka, jag hittar en stund där jag kan andas och vara fri. Alla måsten försvinner, det är bara jag... plötsligt så känns allt så mycket klarare. Tillsammans med solen så kommer orken tillbaka, styrkan återvänder och man ser igen hur vackert allting är.

Ytterligare ett steg

Inte alltid ditåt man trodde men.. vägen leder framåt

Jag trodde en gång..

så många saker..

Det verkar vara fel.

Jag lyssnade en gång på så många saker..

det verkar också vara fel..

Många saker är inte som man tror.. inte alls som man tror i bland faktiskt.

Vad konstigt egentligen, varför ska man krångla till det så för?