Konsekvenser..

.. är något som jag ofta uppfattar som något negativt. Hela ordet i sig låter tungt.. men behöver det verkligen vara så? När jag var liten fick jag flera gånger ta konsekvenserna av mitt handlande. Många gånger då slutade det med att jag kände mig väldigt liten, nedgjord och jävligt värdelös och jag förstod inte alls. Men frågan jag ställer mig i dag är om jag verkligen hade förstått om det inte hade blivit så "allvarliga" konsekvenser. Kanske hade det kunnat tagits på något annat sätt men hade det gett resultat? Hade jag förstått mitt ansvar?
Jag tittar på ungar i dag som fostras med silkesvantar, de både säger och gör saker utan att de någonsin får ta några konsekvenser, de behöver helt enkelt aldrig ta något ansvar.
Det handlar faktiskt inte bara om de "blivande ligisterna" utan även om de snälla, försynta som bara slinker igenom, utan att någonsin behöva få ta eget ansvar och då därigenom missar grejen med konsekvenser.
Barnen kommer förhoppningsvis att lära sig så då är det mer skrämmande med alla vuxna som inte inser de långsiktiga konsekvenserna.. hur lätt man kan förstöra sånt som tar en faslig tid att bygga upp. Kanske för att de blundar inför det faktum att de har ett ansvar som de borde ta..
Ansvar är något som man (lite för lätt), både vuxna och barn, kan smita i från men konsekvenserna av ditt handlande.. de kommer att komma i kapp.
Vare sig du vill det eller inte, på gott och på ont.

P.S. Katten och blomman har egentligen inte ett skit med saken att göra, tyckte bara om bilderna så de fick följa med. Deras eventuella konsekvenser av deras handlingar får ni ta med dem.. om ni kan hitta dem

This is me

Hela livet har jag slagits med komplex..
Tror tyvärr inte att det är någon skillnad mot de flesta andra men det är ju fan att så mycket tid ska gå åt till att oroa sig över hur man ser ut..
Växte upp med Samantha Fox o dylika och ni som vet hur hon såg ut vet vad jag har komplex över.. pinnsmal 10-åring tittar på bilderna och förstår hur man ska se ut..
I min fostran av ungarna så försöker jag få dem att förstå att de är bra som de är, att folk tycker om att vara med dem för att de är just de ungarna.
Häromdagen så frågade min dotter mig varför jag inte skulle operera in större tuttar..
Jag tittade på den pinnsmala 10-åringen framför mig och blev rädd, hon har redan snackat om bantning och sån idioti. Men det var så skönt när jag såg henne i ögonen och verkligen menade det jag sa:
-Jag skulle inte vilja operera mig för att någon annan vill det och jag tycker om mina tuttar som de är.
Tror att det är viktigt för en 10-åring att få höra att man kan duga som man är .. nej fel där.. att man helt enkelt kan vara bra som man är.. och ganska häftigt att efter 37 år så kanske man kan släppa sån där skit.. märkligt att allt ska ta sån tid bara ;)

men va fan...

Den här bloggen skapade jag för att jag ville ha min egen plats någonstans, ett ställe där jag kunde få skriva av mig lite om mina tankar o funderingar... helt enkelt "me, myself and I".
Jag har en förmåga att ha åsikter i allt jag hör om.. spelar ingen roll om jag är kunnig i ämnet eller ej.
Jag älskar att fråga och diskutera för att få fram nya ideer. Är ju knappast någon världsmästare på att ta kritik och att ha fel men va fan.. skam den som ger sig, ska nog lära mig det en dag också.
Jag har varit ganska noggrann här med att inte ta fram några direkta åsikter om någonting för jag vill inte ha diskussioner här men det håller på att ändras.
På bekommen anledning så är det en fråga som ligger mig varmt om hjärtat som ligger och gror och snart kommer det att explodera.
Enkelt förklarat så handlar det om föräldraskap.. lite mer förklarat så handlar det om barns rätt i samhället (förväxla inte med organisationen nu) och föräldrars jävla skyldigheter...
Nu blir jag förbannad igen..
Kommer att återkomma i ämnet, måste fundera ett tag till först..

Gud, som haver barnen kär,
se till mig som liten är,
vart jag mig i världen vänder står min lycka i de vuxnas händer,
morsan kommer, farsan går,
den som har bäst tumme med socialen, det är den som lyckan får

Jag är skitarg

välkommen till verkligheten

Min dotter är helt frälst.. hon spelar Sims. Det slog mig just.. en tanke som kändes väldigt skrämmande och svindlande, det är hur likt spelet är verklighetens familj.
Så länge det är roligt och man är intresserad kan man lägga ned hur mycket tid som helst på dem båda och vad den behöver men så tröttnar man.. det känns inte kul längre eller så hör kompisarna av sig och då släpper man allt, stoppar in skiten i garderoben. Det finns ju alltid kvar när man har lust igen.
Och skulle det vara så att man saknar erfarenhet, då kan man ju låna någon annans för att se om man tycker att det är kul. Är det inte det så finns ju garderoben där..

Vet inte om du ser det jag ser

men vissa saker känns väldigt bra..
När sonen (morgontröttheten himself) släpar sig upp och vill göra kaffe och när dottern avslutar det jobbiga samtalet från i går med komma upp i min famn så ljusnar det.
Att dessutom få höra mina barn sjunga Lilli och Sussies låt "Show me heaven" på väg till bilen i morse så fullkomligt ångade höstrusket bort.
Men den där riktigt varma känslan, den där som gav mig styrka att orka ett tag till.. den fick jag i går.

Morsa på halvtid

Kan inte annat än att konstatera att jag har tappat balansen.. Saker som förut var så självklara, som jag rakryggad kunde stå för, kunde ge råd om framstår just nu som oövervinnerliga hinder.
Självkänslan är i botten och den trygga attityd jag byggt upp är ett minne blott.
Folk frågar mig om hundfrågor, barnen har frågor de vill ha svar på precis som de alltid har fått av mig förut men jag har inga svar.. känner mig alldeles tom på kunskap vad det gäller allt. Försöker hålla uppe fasaden men inom mig så skriker jag av rädsla över att jag inte kan och inte förstår...
Jag vet att jag borde ha två ben att stå på, att kunskap jag fått borde finnas kvar men jag har inget att ge, inget att ta av.
Det är väl nu min bearbetning börjar, har ägnat en tid åt att lyssna på andra utan att kunna komma med mina egna åsikter, men nu har min hjärna fått nog.
Det fanns anledningar till att beslut togs och det fanns anledningar till att börja om..
Nu är det dax för den här ryggradslösa amöban att börja utvecklas, skaffa egna ben att stå på och ta sig upp på land igen för där.. där väntar livet

vi fortsätter med livskvalitét

och lägger upp nya bilder på ungarna här

När skratten lyser med sin frånvaro

så lånar man ut kameran till ungarna, visar dem självutlösaren och sedan är det klart. Ett 50-tal spåniga bilder som garanterat får en att le.

Sånt behövs

Underbara ungar

Ni är inte kloka någon av er, precis som det ska vara ;)
Jag blir så glad av er!

Dagens gullunge och mera skidor

Grått och kallt och dessutom så snöade det småspik.. det gjorde ont. Tur att man har småungarna att titta på, de värmer!
Sonen visade hur man skulle göra i hoppet jag misslyckades med härom dagen (hade det funnits foto skulle mina skidor varit ovanför flaggorna..).
I övrigt är det vansinnigt vackert och berget lockar fortfarande.

En skön dag

Det blev sent i går för framför allt barnen, mysigt umgänge med sällskapsspel och lite öl för de vuxna (och naturligtvis så ingick jag i laget som vann.. 2 ggr efter varandra :P..).

Tröttheten tar överhanden för samtliga men när äntligen hyra av skidor m.m och det första osäkra åket var avklarat så finns det nog ingenting som kan beskriva känslan av frihet när man åker nedför berget. Solen i ansiktet och vinden i håret... jag bara älskar.

Det är något speciellt med berg för mig.

Precis som inför havet så fylls jag med en ödmjukhet och respekt inför det vackra och mäktiga.

Även om jag åker med ungarna och får ägna stor del av tiden till att hålla koll på dem (om ni sett spöket i full fart nedför en svart backe så skulle ni förstå vad jag menar..) så är känslan av frihet så överhängande.

Se framemot morgondagen när jag får komma ut igen :D

Sitter nu med ett glas vin (och ja.. jag lider lite över den något begränsade tillgången till att kunna surfa fritt, kan ju bara ladda hem för en viss summa och vet inte riktigt var gränsen går = knappt något facebook = inget bejeweld = VÄRLDENS ABSTINENS!!) och ser framemot kvällens bubbelbad och bastu.

Njuter av snö och kyla

Hade en fantastisk dag igår. En magisk dimma låg och solen hittade igenom på sina ställen. Jag bara stormtrivdes.
Is fick dessutom en helt ny betydelse för mig, jag har inte stått på ett par skridskor sedan Atterdags tid och har absolut ingen önskan att göra det. Mina barn har börjat på konståkning och älskar det (visserligen frågade sonen när man skulle få börja tacklas men det är bara en smärre miss i informationen från vår sida). Fortsättning följer och förhoppningsvis foton också.

En konstig helg - en träningshelg

Den här hösten känns lång och jobbig. Jag är trött och hängig och jag tror att alla domedagsprofetior om bla. nöff-nöffsjukan tar en hel del på krafterna. Man börjar fundera på om man orkar kämpa.
Men då.. när jag går där i min favorit-kohage så är det något som lyser mot mig. Den 8/11 i 7-gradig kyla så är det en hel liten flock av detta underbara lila som kämpar på ett tag till och när ungarna hittar ett gäng minigrodor i diket så är det inte utan att man funderar på vad man gnäller över.
Träningshelgen gick mycket bra förutom en sak.... jag har blivit kär i en malle..!!!! Eller rättare sagt 1 & 1/2 men jag har bilder på den vuxna.
Världen håller nog på att bli galen ändå ;).

Diverse bilder från hundträning kommer jag att lägga upp här

En skön kväll

på brukshundklubben.
Ungarna tränade med en varsin hund och de är så duktiga, trots att förutsättningarna inte är de bästa. Det finns ju enklare hundar att träna med för minimänniskor. Eftersom Jenta är så bunden vid mig så är det extra svårt för Trollet men hon kämpar på suveränt bra.
Rut är enklare så hon passar Spöket bättre eftersom han också har svårare att ta till sig instruktionerna (läs jag har svårare att förklara för en sån liten, bara det är ju en konst i sig!!).
I morse blev jag väckt av sonen som frågade om vi skulle upp till Bruks i kväll, snäll som jag är så svarade jag nej, vi åker hem (han har tjatat i flera dagar om att han vill leka med kompisar hemma). Efter att han visat upp en av sina bästa besvikelseminer bestämde vi i alla fall att vi skulle upp på klubben....
Snart bär det av till Tyskland för att heja på Sverige!! Läs mer här: http://www.wusv2009.com/.
Håller tummarna för att vädret blir okej, när vi var i Danmark för några år sedan så blev jag ju kanonsjuk.