Morsa på halvtid

Kan inte annat än att konstatera att jag har tappat balansen.. Saker som förut var så självklara, som jag rakryggad kunde stå för, kunde ge råd om framstår just nu som oövervinnerliga hinder.
Självkänslan är i botten och den trygga attityd jag byggt upp är ett minne blott.
Folk frågar mig om hundfrågor, barnen har frågor de vill ha svar på precis som de alltid har fått av mig förut men jag har inga svar.. känner mig alldeles tom på kunskap vad det gäller allt. Försöker hålla uppe fasaden men inom mig så skriker jag av rädsla över att jag inte kan och inte förstår...
Jag vet att jag borde ha två ben att stå på, att kunskap jag fått borde finnas kvar men jag har inget att ge, inget att ta av.
Det är väl nu min bearbetning börjar, har ägnat en tid åt att lyssna på andra utan att kunna komma med mina egna åsikter, men nu har min hjärna fått nog.
Det fanns anledningar till att beslut togs och det fanns anledningar till att börja om..
Nu är det dax för den här ryggradslösa amöban att börja utvecklas, skaffa egna ben att stå på och ta sig upp på land igen för där.. där väntar livet

Ett besök vid sjön

o nu ska jag jobba.

En regning dag

Ungarna tjatar om att de vill ha diverse djur. Allt i från kaniner - ormar - fiskar. Eftersom vi far omkring så mycket så tycker jag att det är onödigt med djur i bur som är krångligt att ta med sig.

Hursomhaver så var vi på Liseberg och där såg jag något som jag inte kunde motstå: Ett akvarium med massa fiskar. Och det bästa av allt är att de sköter sig själva.. och vill man inte ha dem längre så kan man dra ur kontakten och ställa in dem i garderoben.

Ungarna blev överlyckliga och pysslar om de små.

Lägger även in en bild som berättar lite om varför jag tycker om regn.

Är just nu suveränt dåligt på att uppdatera mina bilder mest på grund av att datorn är då förbenat långsam när jag ska redigera bilderna, så fruktansvärt tråkigt!! Ska ta tag i det så fort det går men just nu så hänger mycket på den stora nedräkningen som faktiskt har börjat:

http://www.ssm2009.se/

Kolla in katalognr. 17 ;o)

I går kväll

var det en otroligt vacker kväll, speciellt efter allt regnande på dan. Extra vacker var den eftersom jag kände mig nöjd med att ha skött mig både i spåret och lydnadsträningen. Åsså är det extra skönt att ungarna har det roligt under tiden jag och gubben spårar.. alltså efter regnet.. Ännu skönare är det att sedan komma hem efter träningen å ungarna sover, rena och fräscha förstås, och kläderna redan tvättade...

Jag ska nog träna i kväll igen ;o)

Förresten så har jag uppdaterat galleriet "Mina Barn.."

Mer tur än en tokig..

Idag var det dax för plask och bad. Jag som är en rätt stelfrusen person av mig finner föga nöje att hoppa i bland isbjörnar och andra galningar, kanske lika bra det nu när spöket håller på och lär sig att simma. Lätt för att lägga mig i för mycket annars..
Hur som haver, simmkunskaperna som kom sist fanns kvar och nu skulle här tränas, bägge ungarna var trötta och på bristningsgränsen redan innan men vet ni ... DET GICK BRA! Bara lite utbrott för att snorkeln inte fungerade (ni skulle höra anledningarna till varför...) och sedan kom det: Mamma nu vill jag ta Sköldpaddan! Ok, sagt och gjort, syrran har ju redan klarat den. Sedan ville bägge ta Baddaren och när vi väl gick därifrån hade bägge klarat Doppingen också. Eftersom dessa var så enkla så ska vi nästa vecka sikta på Guld Baddaren och några andra.
Mer info om märkerna hittar ni här och här .
"Ehh, mm det låter ju trevligt" kanske ni tycker.. "och..??".
Jo det ska jag tala om att de där fuskande små ormarna som jag närt vid min barm gör allt för att klara sig igenom på lättast möjliga vis. Återigen så känner jag mig som en sån där "hockeyförälder" som pressar barnen till det yttersta och tvingar dem till saker de inte klarar av. Jag hoppas bara att någan av de som är där i badhuset hör hur konversationen går till: -Lilla gubben du behöver inte vi kan ta det någon annan gång, märkena finns kvar, -Jag hick snyft vill ju men snyft det går inte och du såg inte när jag simmade under vattnet. Varför MÅÅSTE man göra så jag vill inte men jag vill ha... (sedan funkar det plötsligt).
Men syrran då vad gör hon, jo hon är en sån där att hon kan allt. Grejjar det nästan med en gång.. och det påpekar hon gärna för brorsan som står och snyftar -Titta vad jag kan, jag är jättebra på det! -SNYFT, HICK, GRÅT!!!
Fast å andra sidan har han ju en referens och en trigger, det är ju bra..*pustar ut*

Sedan var jag tvungen att fördärva dagen genom att skrämma livet ur både mig och barn genom att få släpp på bilen i en kurva och inseattdetvarkrondikenpåbäggesidorochjagrattarförmycketslutameddetbromsentarintedethärgåråthelveteochdärsåsnurradeviruntochsåtogdetstopp.
Inte en bil i sikte som vi kunde krocka med och vi höll oss på vägen helt oskadda. Den här dagen var nog inte så tokig kan jag ju säga *skakar fortfarande*

Plötsligt så händer det...

Att jag har envisa och tjurskalliga barn är väl inget som någon förvånas över. Alltför ofta har vi diskussioner huruvida något går att göra eller inte. Väldigt ofta har mina barn en väldigt bestämd åsikt om att DET GÅR INTE medans pedagogiska mamman står brevid och peppar: jo då, kämpa på! Minns speciellt när Trollet voltade ned med cykeln i ett krondike och hon (mer argt än sårad) avgjorde att: DET HÄR GÅR INTE! Pedagogiska morsan stod brevid och hejjade på: Jo då det går visst, du ska bara inte cykla så nära kanten, nu vet du det! (medans hon slet upp cykeln ur diket passade jag på att kolla så att alla ben och armar satt kvar, jacken var inte för djupa och det rann inte så mycket blod..) Förövrigt så var det den dagen hon lärde sig cykla.

Spöket har en annan attityd, kan mycket väl bero på att morsan inte stod ut med hans skrik som liten och snabbt rusade dit för att hjälpa. Upp på cykeln, sätt foten på trampan, halka till med foten... illvrål. Pedagogiska morsan som för en nanosekund tittade bort, rusar fram i tron att foten är av. "DET HÄR GÅÅR INTE!!" (under tiden cyklar syrran förbi, väldigt nära, glatt hojtandes: titta vad jag kan!!), som den klämkäcka morsa man nu är så hejjar jag på: Jo då du får.... Illvrålet, det hysteriska snyftandet och skakningarna, dessa skakningar, avbryter mig: "DU LYSSNAR JU INTE, JAG SA JU ATT DET HÄR GÅÅÅÅÅR INTE!!!" snyft, skak, stam, hick och snyft igen. Jag tar ett djupt andetag och börjar om: "Jo men du får ju...". Nu snackar vi ILLVRÅL (ni som läst Harry Potter vet..). Här någonstans brinner det för pedagogiska morsan. Jag tar tag i ungen och lyfter bort honom från cykeln; "SKA DET VARA SÅ HÄR SÅ SLÄNGER VI CYKELN DU BEHÖVER INTE OM DU INTE HAR LUST OCH NU GÅR JAG", släpper cykeln på backen, hoppas att en lastbil ska komma och köra över den, och går. Jag tänker gå hem. Sur, hela dagen är förstörd, varför skulle de vara hemma från dagis i dag osv. osv.

"Hej Mamma!" säger Spöket och cyklar förbi mig, lite vingligt men va f-n, ungen cyklar. Upp på trottoaren och ... HOPPAR NED. "Men vad GÖR du??" jag står och bara gapar. "Vaddåå?? Jag cyklar, du sa ju att det gick. Kolla nu när jag hoppar igen!!".....

Men det finns tillfällen när jag säger att det inte går... som det där med att simma. Vi har lekt på djupt vatten med div grejjor på, armpuffar, ringar, madrasser m.m. Har puffat på dem för att de ska våga sig ut för att testa när jag är med. Men jag har en skräck för att inte hinna fram, så det har varit ganska stränga regler om inte jag är med i vattnet. För ett år sedan när Trollet gick på simskolan så hävdade jag att hon "kunde simma". Hon var väldigt bestämd på den punkten: "NIX". (fast hon kunde ta sig förvånansvärt långa sträckor i vattnet..). Men så kom DAGEN. Allt löser sig med rätt motivation och Trollet ser de stora på badet här i byn hoppa från hopptornet. "Det där vill jag göra!!" "Njaa, nu är det ju faktiskt så här att du kan ju inte simma." "Det kan jag visst, det har du sagt" säger barnet och går med bestämda steg upp på "ettan". "Take it or leave it" tänker jag (hade ju badkläder på mig) och ställer mig i position för att kasta mig i. Ser mitt lilla barn flytta på några av de stora, gå direkt ut och hoppar. Simmar lugnt biten in och tar sig upp för stegen. När hon går över stranden så har hon ett strålande leende, hela hon bara lyser. Bakom går jag, med samma stålande leende. NU KAN hon simma, vi ska bara träna lite till.

Spöket har aldrig varit förtjust i vatten på samma sätt. Han har varit jättenöjd med att sitta och plaska i strandkanten, bygga och så där. Efter mycket om och men så har han börjat simma med armpuffar, hoppar och skuttar, tom dyker med dessa tingestar. Hela ligan kan komma rusande över stranden för att kasta sig i vattnet, Spöket stannar upp, drar på sig puffarna och springer sedan efter.

Det finns ingen simskola som passar just nu så då har jag sagt att vi ska träna på att simma när vi åker med Trollet på hennes. Minst 5 armtag utan att nudda botten, på det grunda i den stora bassängen.

Idag var ingen bra dag att åka och bada på, jag skulle inte simma, trött och grinig, så vi blev osams medans vi satt och fikade i väntan på att Trollet skulle bli klar och allmäna badet öppna. Hur som haver så skulle hon få sina pannkakor så då kunde ju han lika gärna få bada i varmbassängen under tiden. Den är djup men med en trappa och räcke som man kan ta sig runt med så det blev utan de där gula flytkorvarna bestämde jag. "Illvrålet" låg nära till hands, Han satt där i trappan och såg sur ut. Kom upp för att tjata till sig korvarna så jag föreslog att han skulle passa på att träna medans han väntade så kunde de ju leka direkt sedan. Tjurigt, truligt gick han i vattnet men behöver jag säga att det slutade som sist:

Jag bara gapar och frågar: "Vad gör du" och svaret är givet:"Vaddåå?? Jag simmar, kolla nu när jag dyker.."

I brist på kort från dagens övningar får ni hålla till godo med semesterbilder på div blötdjur och en tingest som förhoppningsvis är ett minne blott.