Varför är det så

att när man är barnvakt och tänker att det funkar ju med en liten bråkig sak eftersom mina är ju stora och förnuftiga så är det som om fan själv flyger i dem.

Uppviglare är vad de är! Hela vargflocken!!

Men lilla solskenet River.. han vänder på en femöring så fort man säger något och går tätt vid sidan, sätter jag mig så sitter han i knäet.

Men mina egna... *ryyys*.. stor schäferhane som får spunk och ska springa i cirklar och mor/dotter som tar århundradets fight (obs! LEK) med liten bebis i mitten.

Jag ska nog gå kurs...

fast de har ju himla skoj..

I går kväll

var det en otroligt vacker kväll, speciellt efter allt regnande på dan. Extra vacker var den eftersom jag kände mig nöjd med att ha skött mig både i spåret och lydnadsträningen. Åsså är det extra skönt att ungarna har det roligt under tiden jag och gubben spårar.. alltså efter regnet.. Ännu skönare är det att sedan komma hem efter träningen å ungarna sover, rena och fräscha förstås, och kläderna redan tvättade...

Jag ska nog träna i kväll igen ;o)

Förresten så har jag uppdaterat galleriet "Mina Barn.."

Show me yours and I´ll show you mine...

är den andra fotoutmaningen som jag inte kunde motstå. Återigen blir man så glad av alla fantastiska ungar och busglada personer runt om. Vad vore världen utan er.
Min bild är väl en av de mer rumsrena som jag kan lägga upp här. Mina barn hör (håller väl på att växa bort nu) till kategorin "nakenfisar" och många är bilderna på deras bus. Ett genomgående tema är att syrran säger och brorsan gör/ blir gjord (tex hur många pyttehårsnoddar kan man trä på... hur många gubbar kan man rita med tuschpennor på hela kroppen m.m.). Denna gången är den ett läppglans (mitt..) som jag avskyde för att det var som ett klister. Fruktansvärt. Syrran provade lite fint och överlät det sedan med varm hand till brodern. Hennes min är ständigt återkommande; stolt över sitt verk. Den kreativa förmågan är outömlig.
Fler busiga bidrag hittar du hos whatthefuckdotcom. Rekommenderar besök för garanterad smilefaktor.