tomt

bara tomt..
De säger att allting går igen men det här börjar bli löjligt..

Början på slutet eller är det slutet på början

För andra året i rad så har jag tränat på att ta mig fram i motstånd, man pulsar fram och inser att det hade varit lättare att gå på den raka fina välplogade vägen, men av någon förunderlig anledning så väljer jag den djupa snön i stället. Jag gillar att känna musklerna arbeta, känna hur orken nästan tar slut för att sedan övergå till andra andningen, kraften kommer tillbaka och man känner sig nästan oövervinnerlig. När man sedan tagit sig över gärdet och nått ända fram till den väntande vägen så är känslan underbar.

Det är ändå med en känsla av vemod..
Lite som att se livet passera revy, jag trodde att jag visste vad jag hade men det är skrämmande att inse hur fel man har ibland.
Trodde att livet var utstakat och att jag visste hur det skulle bli.
Det är med vemod som jag tittar tillbaka i bloggen och ser tiden som det har tagit, 2010 märkte jag inte av mycket sommar alls trots att jag skrev att våren kopplat sitt grepp men nu är den till slut ändå här.
Det känns inte som någon seger om det nu var någon som inbillade sig det men ändå är det med ett litet leende i mungipan som jag kliver mot de nya utmaningarna som står på rad.
För utmaning är det, förändringens tid är här och återigen vänder jag upp mitt ansikte mot solen och känner hur den värmer mitt ansikte. Jag är redo att gå och i ryggsäcken har jag packat mina erfarenheter, en del bittrare än andra men de är med mig och hjälper mig att orka mer.
Snön har inte smält bort helt ännu, förmodligen kommer det att dröja ett tag men likförbannat står jag fast vid att: Det som inte dödar, det härdar.
Nu har jag resten av livet kvar och återigen känner jag.. det blir ju vad jag gör det till!

Tack för kommentarer här, blir så glad!!!

Jag trodde en gång..

så många saker..

Det verkar vara fel.

Jag lyssnade en gång på så många saker..

det verkar också vara fel..

Många saker är inte som man tror.. inte alls som man tror i bland faktiskt.

Vad konstigt egentligen, varför ska man krångla till det så för?

Luft under vingarna

Med blandade känslor tar jag steget mot ett nytt liv, känslan av ett misslyckande är gnagande men det som tar över är ändå viljan att leva, alla möjligheter.

En helt ny värld öppnar sig.

Jag sträcker ut vingarna och hoppar.. det är klart som fan att jag kommer att lära mig att flyga!!!

Nu är det slut

nu åkte de ut....
Det frusna hjärtat är kvar ;)

Skuggor från det förflutna

Bitterhet

Smaka på det ordet, det får mig att vilja kröka på läpparna och spotta ut det igen. Jag kämpar för att hålla mig i från det men så händer det saker som får mig att trilla dit, igen.

Föraktfull

smaka på det ordet, känner du att det smakar likadant som det förra.

Man får en attityd som jag inte gillar, sträcker på halsen och ser ner på andra med en blick som säger allt.

Jag hatar de två orden, främst för att det är precis så som du får mig att känna och det gör mig svag.

Jag kommer aldrig att fatta va fan gjorde du så mot mig! De totala sveken, jag räknar till två stora som du riktade direkt mot mig. Vad har jag gjort dig för att förtjäna det här??

Men vet du, det är inte det som är det värsta, det hade jag kunnat leva med. Men nej, du var tvungen att visa din totala makt. Det är det som får mig att brytas ned gång på gång. Det värsta var hur du... nej hur NI kunde ta i från mig de som jag älskar mest.. de som jag borde ha fått älska mest.

Jag kämpar för att inte ramla ner i bitterhetens avgrund, jag kämpar för att ta mig förbi föraktfullhetens vassa klippor. Jag har varit här förut och jag tänker fan inte stanna här, tänker inte ge dig den tillfredställelsen.

Jag vet att jag kommer att ta mig härifrån men just nu sitter jag på en avsats mellan bittehet och förakt och njuter av att få hata men sitter jag här för länge så är jag fast.

Det kommer inte ta lång tid innan jag tar mig härifrån, det räcker med den lilla tanken att jag är så mycket bättre än du, jag har så mycket mer att leva för som du din stackare aldrig kommer att få. Du beter dig som en mästare men det sorgliga är att du har missat den stora grejen, HELHETEN.

Det är så mycket som du aldrig kommer att få förstå.

Kan inte låta bli att le, jag tycker faktiskt synd om dig. Du hade kunnat bli så bra men du ska alltid förstöra allt.

Stackars dig, det kan inte vara lätt.

Nej, nu får det vara nog, jag kan inte sitta här och lata mig. jag har ett liv att leva och människor runt omkring mig. Ska bry mig om dem i stället precis som de bryr sig om mig.

Jag var ute ett tag med kameran och i dag var första dagen som solen värmde mitt ansikte igen. Det kändes toppen.

relaterade sidor:

http://jennyrask.blogspot.com/2009/02/jag-finns-har-gor-du.html

http://jennyrask.blogspot.com/2009/03/hur-ar-det-med-dig.html

Saknar sommaren

Satte mig vig "gamla" datorn

och plockade fram alla gamla bilder...

Av någon anlaedning var jag ju tvungen att välja de med massa fint ljus i.

Solnedgången är från min altan och är helt oredigerad. Christian tog den bilden

Sommarminne

och eftersom jag ska ut i kväll och träffa några kära, nära gamla vänner som kommer det nog att bli minnen som är äldre än sommaren som nyss gått

Tillbakablick

Det blev en kväll där jag började fundera, vill skriva men finner inga ord....
så jag tror att jag ska finna mig i det och bara vara tyst ett tag. Passa på och njut :o)

Back in buizznizz

Sisådär ja, nerverna börjar lägga sig på plats igen. En vecka i fjällen tar på krafterna kan man ju säga ;o).
Har påbörjat arbetet med att lägga ut bilderna därifrån, lite jobbigt är det eftersom jag börjar längta tillbaka igen. Dessutom är det rätt många så det tar lite tid.. Återkommer när nästa vända är upplagd.
Kolla gärna in dem här och jag blir alltid lika glad om du vill lämna en kommentar!

Har nu lagt in ännu fler bilder här.

Hur är det med dig?

Då har det hänt igen, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det för dig.
Det räcker med några ord, inte många alls, för att det ska brista för mig.
Tårarna rinner, tankarna snurrar
Jag kan inte hejda mitt huvud, allt bara surrar.

Tiden har gått så fort men jag minns dig som i går
Jag vill ha dig här och nu men tvivlar på att man kan läka alla sår
Hur ska jag någonsin kunna förklara varför jag känner så här
Men det är ju så att du är den första som var mig riktigt kär.

Tårarna rinner, tankarna snurrar
Jag kan inte hejda mitt huvud, allt bara surrar.
Det räcker med några ord, inte många alls, för att det ska brista för mig
Vet du, det räcker med: Oj Hej:) Det var längesen... Hur är det med dig?

Jag finns här, gör du?

Show me yours and I´ll show you mine...

är den andra fotoutmaningen som jag inte kunde motstå. Återigen blir man så glad av alla fantastiska ungar och busglada personer runt om. Vad vore världen utan er.
Min bild är väl en av de mer rumsrena som jag kan lägga upp här. Mina barn hör (håller väl på att växa bort nu) till kategorin "nakenfisar" och många är bilderna på deras bus. Ett genomgående tema är att syrran säger och brorsan gör/ blir gjord (tex hur många pyttehårsnoddar kan man trä på... hur många gubbar kan man rita med tuschpennor på hela kroppen m.m.). Denna gången är den ett läppglans (mitt..) som jag avskyde för att det var som ett klister. Fruktansvärt. Syrran provade lite fint och överlät det sedan med varm hand till brodern. Hennes min är ständigt återkommande; stolt över sitt verk. Den kreativa förmågan är outömlig.
Fler busiga bidrag hittar du hos whatthefuckdotcom. Rekommenderar besök för garanterad smilefaktor.

Jag finns här, gör du?

Små ord med viktigt svar,

har undrat så länge om du finns kvar.

Du har lämnat minnen som aldrig suddats ut,

det finns känslor för dig som aldrig tagit slut.

Minns känslan av att hålla dig hos mig,

minns löftet jag gav att aldrig svika dig.

Valen jag gjorde kändes tvunget då,

men käraste vän jag har saknat dig så.

Tid har gått förlorad och jag vet inte längre vem du är,

men du ska veta att nu rinner tårarna när jag läser:

Ja, jag finns här!