För andra året i rad så har jag tränat på att ta mig fram i motstånd, man pulsar fram och inser att det hade varit lättare att gå på den raka fina välplogade vägen, men av någon förunderlig anledning så väljer jag den djupa snön i stället. Jag gillar att känna musklerna arbeta, känna hur orken nästan tar slut för att sedan övergå till andra andningen, kraften kommer tillbaka och man känner sig nästan oövervinnerlig. När man sedan tagit sig över gärdet och nått ända fram till den väntande vägen så är känslan underbar.
Det är ändå med en känsla av vemod..
Lite som att se livet passera revy, jag trodde att jag visste vad jag hade men det är skrämmande att inse hur fel man har ibland.
Trodde att livet var utstakat och att jag visste hur det skulle bli.
Det är med vemod som jag tittar tillbaka i bloggen och ser tiden som det har tagit, 2010 märkte jag inte av mycket sommar alls trots att jag skrev att våren kopplat sitt grepp men nu är den till slut ändå här.
Det känns inte som någon seger om det nu var någon som inbillade sig det men ändå är det med ett litet leende i mungipan som jag kliver mot de nya utmaningarna som står på rad.
För utmaning är det, förändringens tid är här och återigen vänder jag upp mitt ansikte mot solen och känner hur den värmer mitt ansikte. Jag är redo att gå och i ryggsäcken har jag packat mina erfarenheter, en del bittrare än andra men de är med mig och hjälper mig att orka mer.
Snön har inte smält bort helt ännu, förmodligen kommer det att dröja ett tag men likförbannat står jag fast vid att: Det som inte dödar, det härdar.
Nu har jag resten av livet kvar och återigen känner jag.. det blir ju vad jag gör det till!
Tack för kommentarer här, blir så glad!!!
Om saker o ting ska hålla ihop så krävs det bra grundmateriel och ett bra utfört arbete. Om de bitarna saknas så går saker och ting sönder mycket lättare när det sedan blir förändringar, både naturliga och såna får "hjälp" av annan kraft.
