tomt

bara tomt..
De säger att allting går igen men det här börjar bli löjligt..

Början på slutet eller är det slutet på början

För andra året i rad så har jag tränat på att ta mig fram i motstånd, man pulsar fram och inser att det hade varit lättare att gå på den raka fina välplogade vägen, men av någon förunderlig anledning så väljer jag den djupa snön i stället. Jag gillar att känna musklerna arbeta, känna hur orken nästan tar slut för att sedan övergå till andra andningen, kraften kommer tillbaka och man känner sig nästan oövervinnerlig. När man sedan tagit sig över gärdet och nått ända fram till den väntande vägen så är känslan underbar.

Det är ändå med en känsla av vemod..
Lite som att se livet passera revy, jag trodde att jag visste vad jag hade men det är skrämmande att inse hur fel man har ibland.
Trodde att livet var utstakat och att jag visste hur det skulle bli.
Det är med vemod som jag tittar tillbaka i bloggen och ser tiden som det har tagit, 2010 märkte jag inte av mycket sommar alls trots att jag skrev att våren kopplat sitt grepp men nu är den till slut ändå här.
Det känns inte som någon seger om det nu var någon som inbillade sig det men ändå är det med ett litet leende i mungipan som jag kliver mot de nya utmaningarna som står på rad.
För utmaning är det, förändringens tid är här och återigen vänder jag upp mitt ansikte mot solen och känner hur den värmer mitt ansikte. Jag är redo att gå och i ryggsäcken har jag packat mina erfarenheter, en del bittrare än andra men de är med mig och hjälper mig att orka mer.
Snön har inte smält bort helt ännu, förmodligen kommer det att dröja ett tag men likförbannat står jag fast vid att: Det som inte dödar, det härdar.
Nu har jag resten av livet kvar och återigen känner jag.. det blir ju vad jag gör det till!

Tack för kommentarer här, blir så glad!!!

välkommen till verkligheten

Min dotter är helt frälst.. hon spelar Sims. Det slog mig just.. en tanke som kändes väldigt skrämmande och svindlande, det är hur likt spelet är verklighetens familj.
Så länge det är roligt och man är intresserad kan man lägga ned hur mycket tid som helst på dem båda och vad den behöver men så tröttnar man.. det känns inte kul längre eller så hör kompisarna av sig och då släpper man allt, stoppar in skiten i garderoben. Det finns ju alltid kvar när man har lust igen.
Och skulle det vara så att man saknar erfarenhet, då kan man ju låna någon annans för att se om man tycker att det är kul. Är det inte det så finns ju garderoben där..

Det handlar bara om skönhet..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

förstår plötslig känslan.. att se saker för vad de är och tycka om dem för vad de är.. undrar hur många som gör det..
Sitter ofta o redigerar mina bilder, precis som mig själv, just för att kraven är så höga.
Undrar om det är meningen att vi alla ska sättas på pidestaler och se perfekta ut, men vem ser en för vad man är?
Förstår plötsligt varför det gör så ont..
Det var en som som såg MIG, långt innan alla andra, berättade att JAG var bra, långt innan alla andra.
Jag satt inte på någon jävla pidestal, jag var bara jag och det trivdes jag med. Känslan som fyllde mig av att JAG är bra, jag vet ju att det var så.
Det är ju därför jag saknar, det är därför jag längtar.. fast jag förstår inte.. missförstod jag allt så..
Är det så att jag inte duger, är jag inte bra nog som jag är.
Är det meningen att jag ska sitta där uppe och bara synas men då börjar det ju om igen..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

Men nej.. jag vill inte sitta där uppe.. tycker om att stå på marken och känna gräset under fötterna, tycker om att springa, hoppa och dansa även om jag ibland snubblar.
Men jag bjuder på det.
Blir less, o grinig o jävlig i bland.. har till och med fel fast jag envist hävdar att jag inte har det
Bjuder på det också.

Bjuder också på helt oredigerade bilder idag..
just för att världen är så förbannat vacker.. precis som den är
Det är ju just därför som jag tycker så mycket om den
Undrar om jag kommer att säga så om mig själv någon gång..

Jag trodde en gång..

så många saker..

Det verkar vara fel.

Jag lyssnade en gång på så många saker..

det verkar också vara fel..

Många saker är inte som man tror.. inte alls som man tror i bland faktiskt.

Vad konstigt egentligen, varför ska man krångla till det så för?

det är ju bara ord

men de kan göra så ont, de sitter kvar och skär in i själen.

Så onödigt, så dumt..

Så ledsen man kan bli.. helt i onödan

Luft under vingarna

Med blandade känslor tar jag steget mot ett nytt liv, känslan av ett misslyckande är gnagande men det som tar över är ändå viljan att leva, alla möjligheter.

En helt ny värld öppnar sig.

Jag sträcker ut vingarna och hoppar.. det är klart som fan att jag kommer att lära mig att flyga!!!

Underligt

det är väl märkligt... precis när man tycker sig se ljuset och att solen är på väg att bryta igenom så vänder det och molnen hopar sig igen...
Undrar om det är vädret jag tänker på nu..

Att leka med bilder..

Att livet går upp och ned är väl knappast någon nyhet.

Hursom haver så vill jag poängtera att bilderna är arrangerade och kraftigt redigerade.

Men har tvångsbehov av att lägga ut dem.

Missar: la aloe veran åt fel håll på mitten bilden = tårar åt fel håll.. :(

Jag har ingen lust att prata,

ingen lust att behöva förklara mig men i bland känns allting bara piss.

Skit också

I bland tar det stopp...

.. så nu sitter jag här och försöker övertyga min kropp om att jag inte har så ont i huvudet så att jag kan ta mig ner och jobba. Känns riktigt bra när jag sitter helt stilla... men ve mig när jag vrider på huvudet.

Och behöver jag nämna julbordet i kväll.... :(

Förresten så älskade jag mellanbilden på löven när jag tog den men nu blir huvudvärken värre när jag tittar på den... jag går o lägger mig igen.

trassligt..

kan det bli ibland och det är något som jag inte tycker om.. inte alls.. inte det minsta.
Jag blir irriterad, sur och ledsen när det blir så och hela min värld fokuserar på att reda ut trasslet. Även andras trassel tar alldeles för mycket av min tid och påverkar mig alldeles för mycket. Jag letar desperat efter att hitta ändarna för att kunna börja reda ut. Letar efter någon att kunna dela med mig till, som kanske kan ta tag i ena änden., kanske bara kan hålla där ett tag så att den inte försvinner in i röran igen.
Det är sällan någon är där när man behöver, i varje fall inte någon som har tid, lust och ork.
Hittills så har jag lyckats reda ut mina trassel, olika metoder, olika resultat men tillräckligt för att kuna gå vidare, tror att man lärt sig något nytt men så kommer det igen..
Världens trassel och oreda och jag inser hur lite det är man kommer i håg från föregående gång.
Undrar hur länge jag ska orka.

För övrigt så avskyr jag ungarnas hörlurar och laddaren till bärbara dvdn..

Ingen bra dag

I dag är det ingen bra dag, fotona blir inte som jag vill och jag har ingen lust heller för den delen. Alla kort är värdelösa och jag kan ingenting. Kattj-eln ligger och klöser mig i knät och gubben jobbar. Datorn är slö o visst ja! Jag har inte ätit något ännu, skulle ju bara...

Känns genast lite bättre och föresten så är min katt den goaste av de alla, han har ju bara saknat mig.

Hörs i morgon istället ;o)

Inte alls...

i dag är jag inte alls.. jag är inte sjuk men mår inget bra, är sugen på nåt att äta men är inte hungrig, är trött men vill inte sova, har ont i magen men vet inte riktigt var, vill träna med djuren men hittar ingen inspiration ...

Det är bara skit..

Var hursom haver på för första gången på bio i byn och såg Bolt (klart sevärd), underbart att sitta och höra alla ungar skratta. Dotter var övertrött och fick utbrott, sonen fick sitt senare, vi avslutade det hela med en sen micromiddag och bröt i hop av skratt över ett stackars spökdjur i djurboken... Pappan trodde att det brunnit ihop totalt.. vilket det oxå hade.

Roade mig en snabbis med kameran.. fast galleriet har inte blivit uppdaterat.. det har jag ingen lust med...

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

..och när man inte tänker blir det inte alls...
Hmm mitt motto kanske.. men näe. Fast alldeles för ofta hastar jag i väg och bara gör utan att tänka på konsekvenserna.
Jösses vad djupt och jobbigt det här blev, det börjar gå åt ett håll som inte var meningen.
Det jag ville komma fram till var att under en vacker dag i november 2008 (kommer ni i håg hur grått o regningt det var då?) så skyndade jag mig ut för att fota hundarna. Solen strålade, Jenta gav igen på Rut för 1,5 års terrorism och allt var perfekt. Jag sliter fram kameran och börjar ta kort.... utan att kolla inställningarna ordentligt. Ungefär 200 bilder senare och mycket tröttare hundar inser jag mitt misstag. Något extra minneskort med mig?? NIX (ni får tänka j-la amatör..).
Nåväl, idag har jag lekt lite med redigeringsprogrammet och plötsligt kändes det som om jag fick fram bilder som visar hundlivet (läs terroristerna) ganska tydligt.

..och när man väl börjar tänka så kan det bli så här .

För övriga bilder där jag försökt tänka lite innan kan du gå hit i stället