Det handlar bara om skönhet..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

förstår plötslig känslan.. att se saker för vad de är och tycka om dem för vad de är.. undrar hur många som gör det..
Sitter ofta o redigerar mina bilder, precis som mig själv, just för att kraven är så höga.
Undrar om det är meningen att vi alla ska sättas på pidestaler och se perfekta ut, men vem ser en för vad man är?
Förstår plötsligt varför det gör så ont..
Det var en som som såg MIG, långt innan alla andra, berättade att JAG var bra, långt innan alla andra.
Jag satt inte på någon jävla pidestal, jag var bara jag och det trivdes jag med. Känslan som fyllde mig av att JAG är bra, jag vet ju att det var så.
Det är ju därför jag saknar, det är därför jag längtar.. fast jag förstår inte.. missförstod jag allt så..
Är det så att jag inte duger, är jag inte bra nog som jag är.
Är det meningen att jag ska sitta där uppe och bara synas men då börjar det ju om igen..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

Men nej.. jag vill inte sitta där uppe.. tycker om att stå på marken och känna gräset under fötterna, tycker om att springa, hoppa och dansa även om jag ibland snubblar.
Men jag bjuder på det.
Blir less, o grinig o jävlig i bland.. har till och med fel fast jag envist hävdar att jag inte har det
Bjuder på det också.

Bjuder också på helt oredigerade bilder idag..
just för att världen är så förbannat vacker.. precis som den är
Det är ju just därför som jag tycker så mycket om den
Undrar om jag kommer att säga så om mig själv någon gång..

Jag trodde en gång..

så många saker..

Det verkar vara fel.

Jag lyssnade en gång på så många saker..

det verkar också vara fel..

Många saker är inte som man tror.. inte alls som man tror i bland faktiskt.

Vad konstigt egentligen, varför ska man krångla till det så för?

joråsåatteehhhh

.. men JAG då??

det är ju bara ord

men de kan göra så ont, de sitter kvar och skär in i själen.

Så onödigt, så dumt..

Så ledsen man kan bli.. helt i onödan

Luft under vingarna

Med blandade känslor tar jag steget mot ett nytt liv, känslan av ett misslyckande är gnagande men det som tar över är ändå viljan att leva, alla möjligheter.

En helt ny värld öppnar sig.

Jag sträcker ut vingarna och hoppar.. det är klart som fan att jag kommer att lära mig att flyga!!!

Nu är det slut

nu åkte de ut....
Det frusna hjärtat är kvar ;)

Skuggor från det förflutna

Bitterhet

Smaka på det ordet, det får mig att vilja kröka på läpparna och spotta ut det igen. Jag kämpar för att hålla mig i från det men så händer det saker som får mig att trilla dit, igen.

Föraktfull

smaka på det ordet, känner du att det smakar likadant som det förra.

Man får en attityd som jag inte gillar, sträcker på halsen och ser ner på andra med en blick som säger allt.

Jag hatar de två orden, främst för att det är precis så som du får mig att känna och det gör mig svag.

Jag kommer aldrig att fatta va fan gjorde du så mot mig! De totala sveken, jag räknar till två stora som du riktade direkt mot mig. Vad har jag gjort dig för att förtjäna det här??

Men vet du, det är inte det som är det värsta, det hade jag kunnat leva med. Men nej, du var tvungen att visa din totala makt. Det är det som får mig att brytas ned gång på gång. Det värsta var hur du... nej hur NI kunde ta i från mig de som jag älskar mest.. de som jag borde ha fått älska mest.

Jag kämpar för att inte ramla ner i bitterhetens avgrund, jag kämpar för att ta mig förbi föraktfullhetens vassa klippor. Jag har varit här förut och jag tänker fan inte stanna här, tänker inte ge dig den tillfredställelsen.

Jag vet att jag kommer att ta mig härifrån men just nu sitter jag på en avsats mellan bittehet och förakt och njuter av att få hata men sitter jag här för länge så är jag fast.

Det kommer inte ta lång tid innan jag tar mig härifrån, det räcker med den lilla tanken att jag är så mycket bättre än du, jag har så mycket mer att leva för som du din stackare aldrig kommer att få. Du beter dig som en mästare men det sorgliga är att du har missat den stora grejen, HELHETEN.

Det är så mycket som du aldrig kommer att få förstå.

Kan inte låta bli att le, jag tycker faktiskt synd om dig. Du hade kunnat bli så bra men du ska alltid förstöra allt.

Stackars dig, det kan inte vara lätt.

Nej, nu får det vara nog, jag kan inte sitta här och lata mig. jag har ett liv att leva och människor runt omkring mig. Ska bry mig om dem i stället precis som de bryr sig om mig.

Jag var ute ett tag med kameran och i dag var första dagen som solen värmde mitt ansikte igen. Det kändes toppen.

relaterade sidor:

http://jennyrask.blogspot.com/2009/02/jag-finns-har-gor-du.html

http://jennyrask.blogspot.com/2009/03/hur-ar-det-med-dig.html

Hur är det med dig?

Då har det hänt igen, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det för dig.
Det räcker med några ord, inte många alls, för att det ska brista för mig.
Tårarna rinner, tankarna snurrar
Jag kan inte hejda mitt huvud, allt bara surrar.

Tiden har gått så fort men jag minns dig som i går
Jag vill ha dig här och nu men tvivlar på att man kan läka alla sår
Hur ska jag någonsin kunna förklara varför jag känner så här
Men det är ju så att du är den första som var mig riktigt kär.

Tårarna rinner, tankarna snurrar
Jag kan inte hejda mitt huvud, allt bara surrar.
Det räcker med några ord, inte många alls, för att det ska brista för mig
Vet du, det räcker med: Oj Hej:) Det var längesen... Hur är det med dig?

Jag finns här, gör du?

Jag finns här, gör du?

Små ord med viktigt svar,

har undrat så länge om du finns kvar.

Du har lämnat minnen som aldrig suddats ut,

det finns känslor för dig som aldrig tagit slut.

Minns känslan av att hålla dig hos mig,

minns löftet jag gav att aldrig svika dig.

Valen jag gjorde kändes tvunget då,

men käraste vän jag har saknat dig så.

Tid har gått förlorad och jag vet inte längre vem du är,

men du ska veta att nu rinner tårarna när jag läser:

Ja, jag finns här!