Jag är mycket nöjd med den delen av helgen som gick i hundarnas tecken. Rutsprut funkade fint och det kändes som om det sakta sker framsteg. Jag lät husse vara förare så att jag dels skulle få en bättre överblick men även få några bilder på henne in action. Klicka på bilden så förstår du att jag inte tyckte det var någon kul syn...
Behöver jag berätta om hur de luktade på kvällen....
Jag är ingen tålmodig människa, att sitta och vänta ut är inte min grej. Men å andra sidan så blir jag lite full i fan när det är något som jag får för mig och detta innebär att jag har fått en ny fotoutmaning - FÅGLAR. Jag tycker inte om fåglar, absolut inte burfåglar (mest för burens skull) och lösa, vilda fåglar vet man ju aldrig vad de kan hitta på. Men eftersom det tydligen är så att ån brevid träningsplatsen är värsta innestället så var jag ju tvungen.. när jag dessutom insåg vilka urhäftiga bilder det kan bli i lyft- och landnngsögonblicket så blev jag besatt.
Det är ett gäng änder och någon annan sort som blev klart upprörda på mig när jag kommer (som jag tycker) smygande genom kohagen och med detta ett gäng startögonblick. Innan nu någon får hicka och tycker att jag är bedrövlig i dessa häckningstider så är det så här att de simmade i vattnet, på andra sidan ån!!! De gånger jag skyndade mig var när de kom närmre mitten och det gillade de inte...
Enda gången jag skäms lite över (fast det var nog mest jag som riskerade livet) var när jag tog ut Jenta för rastning i kohagen där vi rört oss under hela dagen. Solen värmde och Jenta betede sig som en kalv på grönbete, med skillnaden att hon attackerar mina skor. Då krockar vi nästan med ett par Kanadagäss som gick och betade. Vet ni hur stora de är?? Jenta vet mycket väl att man inte får jaga men tar gärna ett steg fram och visar hur sugen hon är.. Det gjorde gåsen också. Fick en fin bild när de lyfte och flög sista metrarna ned till vattnet. Häftiga är de i alla fall.
Alla har väl någon fotosorg i livet och min hände i helgen. Jag har stått nere på bryggan med barnen ett tag och ska börja förbereda mig för att ta ut min hund. Lägger in kameren i bilen och går för att kolla hur det ligger till med tiden. Då hör man en schvoschande ljud och när jag vänder mig om så sveper en svan straxt ovenför den spegelblanka ytan (åt motsatt håll som den lilla fågeln oven) med solen i perfket sken. Det såg så fantastiskt ut! Jag springer till bilen och sliter fram kameran men den är borta.... Finns inte ord. Fast nu ville ju då fotoguden att jag skulle få fånga någon svan så han skickade två till i (vi kan kalla det för) Jennyformat. Ljudligt tutande kom de och vek av upp mot himlen, eftersom jag inte stod i närheten av vattnet, och jag hann knäppa några bilder.
Den här hösten känns lång och jobbig. Jag är trött och hängig och jag tror att alla domedagsprofetior om bla. nöff-nöffsjukan tar en hel del på krafterna. Man börjar fundera på om man orkar kämpa.
