En mycket klok vän jag har gjorde en reflektion på "fejjan" ang det där.Som vanligt så lyckas hon få igång hjärnan på mig och sår frön till massa tankar och funderingar.
Det där med högpresterande hänger för mig ihop med mina komplex.. aldrig duga som man är, måste alltid bli bra, bättre, bäst.
När jag gjort de valen jag nu har gjort i livet så känns pressen mindre, jag är jag och det funkar. Visst kommer pressen tillbaka titt som tätt men oftast handlar det om missförstånd och gamla "bad habbits" som man får ta tag i.
Förändringar behövs, inget snack om den saken, men det bästa är om de kan komma när man förstår varför de behövs och inte bara för att man måste anpassa sig till vad andra tycker.
Jag tycker om när jag kan få andra att uppskatta de fina sakerna i livet, när jag kan förklara varför jag tycker om att gå en promenad i skogen, eller tjusningen med djur. Få ringa någon och berätta hur underbar månen är att titta på och glädjas åt det tillsammans.
Jag uppskattar prestationen att njuta av livet så mycket mer än när folk glömmer bort att leva för de måste prestera. Jag uppskattar att se folk glädjas åt sina egna framsteg men även åt andras.
Jag uppskattar livet och njuter av att få leva det, är inte det en hög prestation i sig??
Fint och precis när det är fullmåne, ut och titta, bara!
ReplyDelete