Min dotter är helt frälst.. hon spelar Sims. Det slog mig just.. en tanke som kändes väldigt skrämmande och svindlande, det är hur likt spelet är verklighetens familj.Så länge det är roligt och man är intresserad kan man lägga ned hur mycket tid som helst på dem båda och vad den behöver men så tröttnar man.. det känns inte kul längre eller så hör kompisarna av sig och då släpper man allt, stoppar in skiten i garderoben. Det finns ju alltid kvar när man har lust igen.
Och skulle det vara så att man saknar erfarenhet, då kan man ju låna någon annans för att se om man tycker att det är kul. Är det inte det så finns ju garderoben där..
Famlade runt ett slag på nätet, som så ofta, fann denna fantastiskt fina blogg, utmärkta fotografier och ett underfundigt kommenterande. Återkommer gärna hälsar Snorre.
ReplyDeleteTack så mycket!! Den som letar den finner någonting ;)
ReplyDeleteDu är så välkommen tillbaka till denna, ganska dåligt uppdaterade (men plötsligt händer det, som de vise säger) blogg.