Det handlar bara om skönhet..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

förstår plötslig känslan.. att se saker för vad de är och tycka om dem för vad de är.. undrar hur många som gör det..
Sitter ofta o redigerar mina bilder, precis som mig själv, just för att kraven är så höga.
Undrar om det är meningen att vi alla ska sättas på pidestaler och se perfekta ut, men vem ser en för vad man är?
Förstår plötsligt varför det gör så ont..
Det var en som som såg MIG, långt innan alla andra, berättade att JAG var bra, långt innan alla andra.
Jag satt inte på någon jävla pidestal, jag var bara jag och det trivdes jag med. Känslan som fyllde mig av att JAG är bra, jag vet ju att det var så.
Det är ju därför jag saknar, det är därför jag längtar.. fast jag förstår inte.. missförstod jag allt så..
Är det så att jag inte duger, är jag inte bra nog som jag är.
Är det meningen att jag ska sitta där uppe och bara synas men då börjar det ju om igen..

ser mig i spegeln och försöker förstå vad det är andra ser.. ser de inte samma monster som jag?
Lutar mig närmre och ser alla fel, hur kan de säga så, provar ett leende men känner ångest och undrar hur länge jag kommer att få ha det kvar.

Men nej.. jag vill inte sitta där uppe.. tycker om att stå på marken och känna gräset under fötterna, tycker om att springa, hoppa och dansa även om jag ibland snubblar.
Men jag bjuder på det.
Blir less, o grinig o jävlig i bland.. har till och med fel fast jag envist hävdar att jag inte har det
Bjuder på det också.

Bjuder också på helt oredigerade bilder idag..
just för att världen är så förbannat vacker.. precis som den är
Det är ju just därför som jag tycker så mycket om den
Undrar om jag kommer att säga så om mig själv någon gång..