Plötsligt så händer det...

Att jag har envisa och tjurskalliga barn är väl inget som någon förvånas över. Alltför ofta har vi diskussioner huruvida något går att göra eller inte. Väldigt ofta har mina barn en väldigt bestämd åsikt om att DET GÅR INTE medans pedagogiska mamman står brevid och peppar: jo då, kämpa på! Minns speciellt när Trollet voltade ned med cykeln i ett krondike och hon (mer argt än sårad) avgjorde att: DET HÄR GÅR INTE! Pedagogiska morsan stod brevid och hejjade på: Jo då det går visst, du ska bara inte cykla så nära kanten, nu vet du det! (medans hon slet upp cykeln ur diket passade jag på att kolla så att alla ben och armar satt kvar, jacken var inte för djupa och det rann inte så mycket blod..) Förövrigt så var det den dagen hon lärde sig cykla.

Spöket har en annan attityd, kan mycket väl bero på att morsan inte stod ut med hans skrik som liten och snabbt rusade dit för att hjälpa. Upp på cykeln, sätt foten på trampan, halka till med foten... illvrål. Pedagogiska morsan som för en nanosekund tittade bort, rusar fram i tron att foten är av. "DET HÄR GÅÅR INTE!!" (under tiden cyklar syrran förbi, väldigt nära, glatt hojtandes: titta vad jag kan!!), som den klämkäcka morsa man nu är så hejjar jag på: Jo då du får.... Illvrålet, det hysteriska snyftandet och skakningarna, dessa skakningar, avbryter mig: "DU LYSSNAR JU INTE, JAG SA JU ATT DET HÄR GÅÅÅÅÅR INTE!!!" snyft, skak, stam, hick och snyft igen. Jag tar ett djupt andetag och börjar om: "Jo men du får ju...". Nu snackar vi ILLVRÅL (ni som läst Harry Potter vet..). Här någonstans brinner det för pedagogiska morsan. Jag tar tag i ungen och lyfter bort honom från cykeln; "SKA DET VARA SÅ HÄR SÅ SLÄNGER VI CYKELN DU BEHÖVER INTE OM DU INTE HAR LUST OCH NU GÅR JAG", släpper cykeln på backen, hoppas att en lastbil ska komma och köra över den, och går. Jag tänker gå hem. Sur, hela dagen är förstörd, varför skulle de vara hemma från dagis i dag osv. osv.

"Hej Mamma!" säger Spöket och cyklar förbi mig, lite vingligt men va f-n, ungen cyklar. Upp på trottoaren och ... HOPPAR NED. "Men vad GÖR du??" jag står och bara gapar. "Vaddåå?? Jag cyklar, du sa ju att det gick. Kolla nu när jag hoppar igen!!".....

Men det finns tillfällen när jag säger att det inte går... som det där med att simma. Vi har lekt på djupt vatten med div grejjor på, armpuffar, ringar, madrasser m.m. Har puffat på dem för att de ska våga sig ut för att testa när jag är med. Men jag har en skräck för att inte hinna fram, så det har varit ganska stränga regler om inte jag är med i vattnet. För ett år sedan när Trollet gick på simskolan så hävdade jag att hon "kunde simma". Hon var väldigt bestämd på den punkten: "NIX". (fast hon kunde ta sig förvånansvärt långa sträckor i vattnet..). Men så kom DAGEN. Allt löser sig med rätt motivation och Trollet ser de stora på badet här i byn hoppa från hopptornet. "Det där vill jag göra!!" "Njaa, nu är det ju faktiskt så här att du kan ju inte simma." "Det kan jag visst, det har du sagt" säger barnet och går med bestämda steg upp på "ettan". "Take it or leave it" tänker jag (hade ju badkläder på mig) och ställer mig i position för att kasta mig i. Ser mitt lilla barn flytta på några av de stora, gå direkt ut och hoppar. Simmar lugnt biten in och tar sig upp för stegen. När hon går över stranden så har hon ett strålande leende, hela hon bara lyser. Bakom går jag, med samma stålande leende. NU KAN hon simma, vi ska bara träna lite till.

Spöket har aldrig varit förtjust i vatten på samma sätt. Han har varit jättenöjd med att sitta och plaska i strandkanten, bygga och så där. Efter mycket om och men så har han börjat simma med armpuffar, hoppar och skuttar, tom dyker med dessa tingestar. Hela ligan kan komma rusande över stranden för att kasta sig i vattnet, Spöket stannar upp, drar på sig puffarna och springer sedan efter.

Det finns ingen simskola som passar just nu så då har jag sagt att vi ska träna på att simma när vi åker med Trollet på hennes. Minst 5 armtag utan att nudda botten, på det grunda i den stora bassängen.

Idag var ingen bra dag att åka och bada på, jag skulle inte simma, trött och grinig, så vi blev osams medans vi satt och fikade i väntan på att Trollet skulle bli klar och allmäna badet öppna. Hur som haver så skulle hon få sina pannkakor så då kunde ju han lika gärna få bada i varmbassängen under tiden. Den är djup men med en trappa och räcke som man kan ta sig runt med så det blev utan de där gula flytkorvarna bestämde jag. "Illvrålet" låg nära till hands, Han satt där i trappan och såg sur ut. Kom upp för att tjata till sig korvarna så jag föreslog att han skulle passa på att träna medans han väntade så kunde de ju leka direkt sedan. Tjurigt, truligt gick han i vattnet men behöver jag säga att det slutade som sist:

Jag bara gapar och frågar: "Vad gör du" och svaret är givet:"Vaddåå?? Jag simmar, kolla nu när jag dyker.."

I brist på kort från dagens övningar får ni hålla till godo med semesterbilder på div blötdjur och en tingest som förhoppningsvis är ett minne blott.