Sluter ögonen låter tystanden tala men vinden viskar till mig du behöver inte gråta du behöver inte vara bara det du vill låt styrkan växa låt kraften komma tillbaka livet är ditt och träden och löven och kärleken molen drar vidare regnet rensar eller om det var tårarna jag minns inte många var dom dag efter dag kväll efter kväll jag tänker inte fråga varför därför svaret är inte mitt min tanke är stark men hoppet vilseledde mig jag trodde jag såg men blicken var vänd åt fel håll

Jag sluter ögonen och låter tystnaden tala, njuter av vinden som viskar ömt i mitt öra: styrkan har aldrig lämnat dig och hoppet är din livskamrat, det var du själv som gick vilse.

Öppnar sakta ögonen, stigen ligger framför mig, precis som förut.. väntar på fötter som ska bära tankar framåt.

Jag ler, sträcker ut mina vingar och tar mig upp

När började vi tillåta dumheter?

Funderingar.. igen..
Någonting har hänt.
Under en lång tid så har jag ondgjort mig över grejen att man "inte får säga i från".. till ungar och hundar.
"Du ska vara snäll", "de ska tycka att det är roligt"..  "fråga vad de vill".. AVLED..

Jag säger NEJ!!
I helvete heller.
Det här är så fel.

Någonstans i vår välvilja att gå ifrån aga och misshandel så har vi tappat bort oss..
Vi har tappat greppet.
Vi tappade bort hjärnan och nu håller vi även på att tappa hjärtat.

Jag är ledsen.. men vi kan inte skylla på någon annan..
Det är vi som har gjort fel.
Gör om gör rätt.. för det går..

Någonstans saknar jag HSB-gubben.. den där liraren som hela gänget på "Myggan" i Tyresö var livrädda för. Han som kom farande på sin flakmoppe och jagade oss när vi sabbade grejor. ALLA visste att han låste in barn i källaren.. Det VISSTE vi!! (Fast mig veterligt dräpte han faktiskt ingen.. eller så mörkade alla föräldrar och HSB det rätt snyggt..). Han kom farande som någon ur vilken skräckfilm som helst varje gång vi bröt av grenar.. klättrade på pergolan eller riskerade att ha sönder något.. saker eller oss själva..
Han kanske inte var så jävla farlig.. den där HSB-gubben..
Det kanske var så att han INTE jagade oss en hel dag för att han ville stoppa ner oss till sin samling i källaren..
Det kanske var så att han for fram och tillbaka på moppen för att han jobbade.. och i hans jobb ingick bla att se till att växtligheten överlevde osnutna ungars framfart (och även i viss mån att inga ungar skulle dö på hans skift..)
HSB-gubben.. jag saknar dig
Vi behöver dig..
Vi behöver vuxna människor som törs säga i från.. Vi behöver vuxna människor som finns där, står emot och framför allt HAR HJÄRTAT MED SIG!!

Hatet som sprider sig är konstigt!
Vad fan har de i min generation gått på som plötsligt kan tillåta sig att hata så jävla mycket??
Jag vill minnas en hel del ungjävlar när jag var i den åldern som stökade till det ganska ordentligt  och det är flera av dem som gnäller mest nu.
Vi hade fortfarande vuxna omkring oss som mindes hur det kändes att få stryk för något man kanske hade gjort.. De mindes hur det kändes att få konsekvenser för något man kanske hade gjort..
De ville inte tillbaka dit men de ville att saker skulle bli rätt så de såg till att finnas där, jaga oss om det behövdes men jävlar vilka kramar de kunde ge också..

Jag klandrar oss och er.. min generation och generationen innan.
Jävla latmaskar som åker räkmacka på något som andra offrat sitt blod på  för att åstadkomma..
Jag hoppas ni är nöjda nu när ni sitter inlåsta och är rädda för det som ni själva har låtit växa sig stort..

Vi har ett val nu.. större än vi tror.. det handlar inte bara om några övergödda skitsnackare till politiker..
Vi måste välja om vi ska låta Hatet växa eller alliansen mellan Kärleken och Förståndet vinna
Jag vet var jag står

Oj.. WOW!!!!

Jag hittade hit... det trodde jag inte.. Hjärtat bultar i tvåhundratio, det svindlar för ögonen.. Tårarna svider..
Vi får se hur det går. Det blev för svårt förra gången.. men jag säger det på en gång.. Du kommer inte tycka om mina två bilder idag. Men säger du åt mig att jag inte borde ha dem här så kan du helt enkelt dra åt helvete.
Rättegången som skulle komma efter bara några veckor..
Rättegången där jag skulle möta mannen som valde att göra mig illa.. Inget man gör för nöjes skull.. jag lovar..
Jag "vann".. och så undrar folk varför jag inte satsar på att tävla... Vilken jävla skit. Jag fick lite mer än 12000 i skadestånd och han fick 2 månaders fängelse (som blev 75 timmars samhällstjänst.. har ju hört om hur sånt kan funka.. undrar vad hans "straff" egentligen blev). Men jag vann.. jag ville inte vinna.. det var ingen vinst.. Ett långt jävla helvete för att överleva, komma tillbaka.. jag är tillbaka.. nästan.. inte helt.. det är som så att det kommer jag aldrig.. Men jag är här.. och jag blev trodd. Fattar ni.. läs dagens domar i diverse idiotiska fall men dom trodde mig. DET är viktigt.
Jag mötte honom i somras.. vi bor i närheten.. Jag pallade inte.. fortfarande.. så jag gick.. Någon hörde hur han sagt att -där var bruden som satte dit mig för misshandel, undrar om hon satt det i system?!
Varför smet JAG? Det borde varit jag som sagt högt och ljudligt
-DÄR ÄR DEN DÄR JÄVLA TJOCKISEN SOM FÖRSÖKTE BUNTA IHOP MIG I BAGAGEUTRYMMET PÅ MIN EGEN BIL! HÖRDE AV ANDRA TJEJER ATT DET TYDLIGN ÄR NÅGOT SOM HAN SATT I SYSTEM!! HAN GILLAR ATT TA STRYPGREPP OCH TRYCKA NER DEM!!
Men jag gör inte så.. jag smet.. ville inte få någon konfrontation.. såg ut som om han var redigt full.. Man gör inte så.. man skärper till sig.. låtsas som ingenting.. eller..

Livet går vidare.. man lär sig sina läxor.. ger fan i att upprepa de värsta misstagen igen.. eller hur..

Som vanligt tänkte jag skriva något när jag började.. som vanligt blev det inte så som jag tänkte.. det är nog meningen.. Jag har lärt mig det i mitt liv.. Jag tänker väldigt mycket men det blir inte som jag tänkt mig. Mycket har hänt sedan jag skrev mitt första inlägg här.. måste vara minst en miljon år sedan..
Mycket har förändrats.. jag har förändrats.. massor.. men på vissa sätt inte.. inte ett dugg..
På gott och ont
Och sedan glömmer jag inte heller.. Jag hade tur.. Det kunde ju ha varit mycket värre..